”Är det någon som ska med 329:an?”
Marken är isig och lurig, dagsmeja, vi Navet, Busstationen i Sundsvall.
”Jag ska”, säger en dam.
”Vad bra, då går jag efter dig.”
Bussen skumpar Söderut och damen, hon som sagt att hon skulle med bussen, fnittrar och säger:
”Det var flera människor som räckte upp handen när du frågade om någon skulle med.”
Att räcka upp handen framför en blind är inte så klyftigt.
När bussen stannar går jag över planen framför Brandstationen. Var börjar Gammelvägen, den jag ska upp på.
Då stannar Jenny, Jespers mamma, och jag får åka med henne hem.
Vidare får jag reda på att lille Erik, Polissonen, blivit pappa. Så ung. Dessutom är Jenny själv på jäsning. Beräknad nedkomst om tre veckor.
Vi pratar om tiden och vad den gör med oss. Svindlande.
Igår när jag gick samma väg till fots stötte jag på en dam, Hon hjälpte mig förbi en Fibergrävartraktor och sedan var det inget mer med det utom att hennes väninna, som inte hälsade på mig, stod kvar när den socialt kompetenta damen ledsagade mig förbi traktorn.
Plötsligt framstod de båda, fast den ena var mer framåt, som skvallriga skräcködlor. De utstrålade harm över mitt privatliv men jag säger som Jesus: ”Den som själv är utan synd kastar första stenen.”
När jag kliver ur Jennys bil får jag känna på hennes mage. Det är en sådan där sportig kula och med största sannolikhet har hon inget Ardennerarsel.
Inte heller har hon något behov av att döma.
Hon är bara glad.