Det är varken Irkutsk eller Archangelsk utan Sundsvall i Januari. Väldiga snöhögar, gnällande hjulaxlar och påpälsade människor med andedräkter som rökmaskiner vid en Tundrateater.
Gunnar, pensionerad Polismästare, tar emot utanför Pingstkyrkan på Rådmansgatan 37. Han leder in mig i stora salen och det har redan samlats mycket folk.
Det är Senioruniversitetet som anordnar säsongens första föreläsning, det ska bli 25 innan sommaren, och det är jag som är själva föreläsaren.
Jag är en aning pirrig i magen men det märks på en gång att publiken är mina vänner.
Förr försökte jag vara rolig men nu känns det som om mitt prat kommit hem. Kärnan är Acceptans, att inte väja och smita från problem utan ta dem för vad de är och sedan gå vidare.
Det finns förstås en terapiform, ACT Acceptance Commitment Therapy, och det är väl den som är kusin med min oakademiska utläggning.
Det blir en bra föreläsning och efteråt följer mig Gunnar till Navet/busstationen och innan 329:ans buss dyker upp pratar vi böcker, mest deckare förstås.
När bussen en knapp timme senare stannar i Jättendal tar jag på mig Reflexjackan och gruvar mig för att gå kilometrarna hem. Då, strax innan Stefan Hansson, stannar Johanna Gustavsson och undrar om jag vill ha skjuts hem?
Den här Torsdagen i buskalla Januari har artat sig till en riktigt bra dag.