”Träden är nedtyngda av snö. Granarna hänger vita och björkarna är glaserade. Där kommer ett par och går, och där tre till.”
Vi närmar oss Bergsjö, den lilla centralorten i Nordanstigs Kommun, Maria sitter vid ratten och jag sitter bredvid. Undrar tyst varför jag hällde i mig bubbelvatten till middagen. Det är oproffsigt att hälla i sig dryck innan ett biobesök.
Filmen om Ted Gärdestad visas på biografen.
Vi parkerar invid de väldiga snöhögarna vid kyrkan och går sista biten. När en film visas i Bergsjö är den av Änglagårdproportioner. Smala filmer göre sig inget besvär.
Kön till kassan är lång, antingen betalar man kontant eller Swischar. Godis finns.
Fåtöljerna är sköna, reklam visas inte och de lottar ut nya biobiljetter, eller vad det nu är, på våra just inhandlade biljetter.
Salongen är full, packad bakifrån och det är först på tredje bänk det finns plats. Vi sitter lite åt sidan så vi inte stör andra när Maria viska/syntolkar bilderna.
Det är en gripande historia. Två unga bröder får skivkontrakt hos Stikkan Andersson, förväntningarna bubblar och mycket snart är succén ett faktum.
Skiva efter skiva, oskyldiga texter framförda med ljus livsbejakande röst och landsomfattande turnéer med horder av skrikande fans. Ted är ett fenomen som alla älskar.
Det är bara det att framgången mal ned honom, han går vilse i sitt eget inre och allt det ljusa blir allt svartare.
Till slut sitter man där med en klump i magen. Dessutom måste jag, förbannade bubbelvatten, gå och slå en båge mitt under filmen.
”Menar du allvar?” Undrar Maria när jag ber henne följa mig.
”Tyvärr” förklarar jag, för, som det heter, nöden har ingen lag.
Men filmen är gripande och bra. Det är en sådan där film som stannar i en, en historia att tänka tillbaka på.