Det är ingen konst att resa bort. Det är bara att boka flygbiljetter, packa ränseln och så är man på väg.
Att komma hem är svårare. Förväntansfullt sätter jag nyckeln i dörren, hör redan Rufus jama välkomnande men väl inne är det något som är fel. Jättefel.
Det är kallt och Värmepumpen måste ha lagt ned sin Värmeväxlarverksamhet.
Maria läser på Värmepumpens display men vi blir inte mycket klokare för det.
På försök, det är lördagkväll och jag gör mig inga stora förhoppningar, men ta mig tusan. Lars på Hassela Värme svarar när jag ringer!
”Jag är hos dig om 40 minuter.”
Han kommer med sin Tina och medan han är ute på logen och meckar dricker Tina och jag kaffe samt provsmakar en Kroatisk chokladkaka med fikon.
Det gurglar och rosslar i rören och långsamt kommer värmen åter.
Ligger under duntäcket och funderar på resan. Alla var så vänliga och liksom nyfikna. De var väl förundrade över att ett par Nordbor besöker deras trakter och det under värsta regnperioden.
Tänker på den där gången vi fastnade högt uppe i ett bergspass, vägen var avstängd och en tät dimma rullade in.
Där fanns ett litet lågt hus och Maria, iförd kortkort kjol, knallröd kort skinnjacka och en vit keps, knackade på.
Där inne satt sex karlar, drack öl och rökte. En av dem kunde lite Engelska och han rådde oss att vända om för vägen var inte farbar. De sitter väl fortfarande och gnuggar sig i ögonen.
Idag när jag vaknade är hela Världen vit. Rufus ligger klistrad vid min sida och nu är det bara till att hugga i och fortsätta ungefär där man slutade.