Vinden, den som driver över den gamla stenbron mot Trebinjes gamla stad, är inte riktigt snäll men människorna är vänliga. Smälter fortfarande middagen från igår kväll.
Åt en otrolig middag med svart (bläckfiskbläck)risotto och lokala ostar som förrätt. Två grillade öringar med Vitlök, Spenat och Potatis till huvudrätt men när det kommer till efterrätt tar det stopp för Maria.
I mig finns ingen botten och jag toppar med Chokladtårta och kaffe. 300:- för hela måltiden.
En eld i kaminen håller fukten borta, bjälkar i taket och servitörerna har kråsskjortor. I högtalarna släpig Bosnisk Svensktopp, om man säger så. Stället är ett stenhus från förr i tiden och ligger flera kilometer från Trebinjes centrum. Tack och lov att Maria har en lokal kontakt.
Idag över bron. Regnet har upphört och plötsligt hamnar vi på Museum. Knarrande golvbrädor och avsaknad av den moderna pedagogiska nit som präglar Svenska Muséer.
Kvinnan som arbetar i huset berättar om kriget. Mellan 91- och -94 pågick regelrätta strider på de nu så fredliga gatorna. För en Svensk är det där svårt att fatta.
Av själva konsten minns jag bäst en stor mosaiktavla av en anonym konstnär och ett extra plus var alla skulpturer som jag kände på.
Vi fikar på ett Café som troligtvis heter ”Grk”. Mammor fikar, pratar och håller ett öga på sina barn.
Men så är det röken. Hit har inte rökförbudet nått och det är så rökigt att inte bara Maria, som inte röker, och jag som röker pipa, blir illamående. Ingen där tycks bry sig om barnen.
En sevärdhet till måste vi orka med och en taxi tar oss upp för ett brant berg till ett Mausoleum. Det var visst en Bosnier som for till USA, arbetade som diplomat, blev stenrik och återvände vid slutet av sitt liv för att göra något pampigt.