”Se upp för att köra för fort. Det finns poliser där ute som stoppar den som bara kör aningen för fort och det är för att driva in fejkade böter.”
Ett råd från en Montenegerian men när vi lämnar Podgorica och Maria kör mot kusten syns inga poliser till.
Däremot pågår ett oväder av Bibliska mått. Blixtar skär den svarta himlen i strimlor och regnet vräker ned. Vi är torra och varma i bilen men det känns som att sitta inuti en trumma medan Vädergudarna rasande bankar på plåten.
Längs vägen halvfärdiga hus som spretar med uppgivna armeringsjärn, getter som nonchalerar ovädret och en nästan fem kilometer lång vägtunnel. Landskapet sluttar inte, som det ”brukar”, ned mot kusten. Väldiga berg tronar hela vägen mot Adriatiska havet.
Till slut är vi i Bar, ett hetsigt turistställe på sommaren men nu är det off-season. Men vårt hotell är öppet.
”Le Petite Chateau” har endast två rum och är nog mer en servering med korgstolar mot havet och en överdådig bakelsedisk.
Stället tillhörde Montenegros sista Kung, Nikolas, men atmosfären är mer avspänd än bävande högtidlig.
Himlen fortsätter att rasa och vågorna rullar in så skummet yr över strandpromenaden.
En halt hund, den har bara tre ben, lufsar efter oss och änderna skrattar vid bron över kanalen.
Vilket intressant ställe att semestra på! Ni är då väldigt duktiga på att ”ta er fram” överallt. Ha det så skönt nu båda två! Kramar från Ulla H