”Där ser jag bara buskar. Vrid telefonen åt höger, rikta den mer nedåt. Ja, nu ser jag. Du är ute på täkten mellan Järnvägen och huset.” Det är Marias röst i telefonen. Rufus hoppar runt mina ben men han berättar inte var jag är vilse.
Det började med att jag skulle kånka ut en kartong ved ur uthuset, ställde den vid vägkanten, tog några steg, och, tappade riktningen.
Gick hit. Gick dit. Stack käppen som en stektermometer i växtligheten men allt kändes likadant. Helvete.
Hörde svagt trafiken från E4 och kände klockan tolvsolen. Mot kinderna. Ändå ingen ledning.
Ringde Anders men han var inte hemma. Försökte med Klas-Göran men han var också borta. Ingen hade möjlighet att leta efter mig.
Då kom jag på. Naturligtvis! Ringde livlina nummer 1, Maria, på Facetime video och på så vis ledde hon mig tillbaka till gårdsplanen.
Åter i kökets trygghet tänker jag på gårdagskvällens Kanariska middag. Systrarna Ysters brors fru fyllde 50 och firades med Gong Yoga och en massa goda rätter.
Bäst minns jag Vuelta de Cassera och de små pirogerna med Tonfisk.
Somnade som ett Lejon vilken just svalt en Antilop och några kilo vitlök.
Och så gårdagens chockbesked på det. Min favoritbloggare Leo har lagt ned sin blogg.
Jag frågar honom varför?
”Människor nu för tiden är så lättkränkta och jag är egenföretagare och har inte råda att stöta mig med någon.”
Så tidstypiskt. Lättkränktheten sprider sig som en farsot och snart vågar ingen säga någonting.
Men så skönt att jag hittade hem. Tack Steve Jobs, och Maria.
Smart där!
Det tycker jag också! Hurra för Maria!