Lillemor plockar upp mig vid Mjölby Station och strax är vi på stadens Bibliotek.
Glada bibliotekarier tar emot, det samlas en publik. Det är bara att ta en klunk mineralvatten och sätta igång.
”Tack och vad kul att jag fått chansen att komma till Mjölby” säger jag aningen inställsamt. Då hörs en röst:
”Men Täppas, döö har ju varit här en gång förut. Det var för minst tjugo år sedan, döö” Jag överdriver här dialekten en aning men i vilket fall blir jag generad. Pinsamt.
Sedan är det bara trevligt. Publiken är på hugget när jag pratar om försvinnande synförmåga och teknikens fiffigheter.
I min lilla telefon kan jag ladda ned travar av Talböcker och läsa dagens tidning.
Försöker undvika att låta käck, foten i kläm jajjamen, men förklarar hur enkelt det är med en Smartphone/iphone om man ser dåligt. Telefonen har en röst som säger precis vad man gör. Man behöver inte vara slav under tekniken utan tvärtom.
En timme går fort och när Lillemor kör mig tillbaka till stationen undrar hon om jag vet hur hundarna i Mjölby skäller.
”???”
”Vov, döö!”
Kära Mjölby, jag kommer gärna tillbaka en tredje gång!
Så kul att det blev lyckat! /Ann
Jag jobbade några år i Mjölby. Den dialekten är inte att leka med!
Den gigantiska rondellpotatisen och kommunens slogan ”Välkommen till potatislandet” är andra specialiteter att minnas./Bia