Janne E plockar upp mig i Gamla Stan och en pratstund senare är vi på Hagabergs Folkhögskola i Södertälje. Godmodig frukoststämning i matsalen Det är precis som när jag gick på Bollnäs Folkhögskola för en massa år sedan men det är mer grönsaker nu och inga jätteburkar med kaviar och messmör. Förpackningar som hade bulliga kragar av härsket smör och intorkad kaviar/messmör.
Föreläser för en grupp synskadade. Vana och erfarna synskadade som de är kan jag gå in på finliret.
Kravet på lyckokänslor plågar ofta seende och det är inte lättare om man är blind. Fan ska vara lycklig och konsten är att acceptera de grå mellanlägena. Det är aldrig lördag hela veckan.
När jag lite senare går längs Riddarfjärden och den friska lukten av kallt sött vatten i vinden som drar i kepsen är jag uppåt. Jag försökte beskriva den där känslan under föreläsningen, jag är ju på väg till gymmet, att det inte är för att bli biffig som jag tränar. Det är för att hitta balansen i kroppen och på så vis få lättare att hitta i tillvaron.
Linda, min PT, möter i dörren och strax är vi igång. Mest ben. Imorgon blir det Core och grejor.
På Pressbyrån i Tunnelbanan är damerna så glada att jag köper två nybakade kanelbullar. Handlar mat på Munkbrohallen.
”Trattkantarellerna är billiga” säger Amin, min favoritledsagare i affären ”bara 50:-/kg.”
”Sådana plockade Maria och jag gratis i skogen Väster om Jättendal i söndags” skryter jag.
På vägen ut ur affären dyker Ann upp.
”Vad säger du om Nobelpristagaren?” undrar hon förväntansfullt. Men jag, mitt kroppsfixerade elände har varit och tränat.
”???”
”Det blev Ishiguro, har du läst honom?”
”Ja, faktiskt” säger jag lättad över att jag faktiskt gjort det. Men Ann är ett strå vassare.
”När Colin (Nutley) gjorde en film på en av hans noveller var jag inblandad.” Ann är filmekonom.
”Så du kan säga” undrar jag.”och då sa jag till min synnerligen gode vän Ishiguro osv.”
”Precis!” Säger Ann och skrattar bullrande.