Vi äter frukost och lyssnar på ”God morgon Världen” i P1.
En krönikör pratar om hur ogenerat folk skryter nu för tiden, de framhåller sin egen förträfflighet och brer på tjockt om vilka otroligt begåvade barnbarn de har.
Barnbarnen flyttar till fina adresser, båtluffar i Filippinerna och får jobb som framstående designers i Italien. Dessutom är de sportiga, springer Maraton och åker skidor som inga andra nedför branta alper.
En stund senare hälsar jag på hos min äldsta son Nilas och min svärdotter, Maggen, menar att den där skrytsamheten är ett sätt att framhålla sina egna geners finfina kvalité. Framgångarna beror på arv i rakt nedstigande led. Kanske är det så.
När man pratar om sina barnbarns lyckosamma liv menar man i själva verket att detta beror på en själv.
Men oavsett det är mina barnbarn Theodor och Thilda begåvade intill gränsen för det ofattbara. Nobelprisen ligger bara och väntar på att de ska kamma hem dem.