Ett grått lock försliter dalgången under svalluft men när jag knatar runt byn spricker förseglingen och en blyg sol värmer nacken. Hejar på andra som är ute och promenerar och väjer för en husvagn som Magnus ställt på vägen medan han städar gården. Allt är som vanligt, söndagsvanligt, men när jag ska passera järnvägsövergången slinker en bil förbi, jag trampar snett och trillar.
”Hur gick det?” undrar en röst, en stämma som låter välbekant fast jag inte kan placera den i mitt inre kartotek av röster.
”Ingen fara, det gick bra” försäkrar jag, reser mig och upptäcker att personen är Åke Stenkvist, studierektor när jag vikarierade på skolan i Bergsjö för en massa år sedan.
Det är hur kul som helst att prata med honom, en riktigt trevlig prick. Hälsar på hans sällskap som heter Marianne.
Han berättar att han varit Kommunchef i Ovanåker sedan vi sågs. Vi pratar minnen och skrattar.
Det är helt OK att falla från vägen, i synnerhet när anledningen är Åke i en BMW.
Oväntade möten är roliga!