Det är ett pyssel att fästa släpvagnen, med kanot och allt, på Toyotans dragkrok men snart är vi på väg.
Maria sitter vid ratten och vi rabblar matvaror, potatissallad med kapris, lök och vinägrett, korv, soppor, frukt, choklad m.m.
Målet är en sjö någonstans i Medelpad. Inga motorbåtar, någon enstaka stuga men annars är det bara kluckkluck, fåglar, en fisk som slår och vinden som silar mellan träden.
Vi letar en lägerplats runt sjöns stränder, avvisar det ena förslaget efter det andra och återvänder till det första lämpliga stället.
Känner mig först lite bortkommen men när vi fått upp tältet och gjort en lägereld känns allt mycket bättre. Det tar en stund att landa men långsamt blir det vår lilla strand långt borta i mitten av ingenstans.
Vinden får tältduken att fladdra. Maria, som är inläst på André, pratar om de 90 dagar han och hans två kompanjoner kämpade över packisen innan de slutligen dog på Vitön.
Jag tänker på baslägret vid Himalaya, 6000 meters höjd, där de riktiga hårdingarna ligger som fjärilspuppor, insvepta i supersovsäckar i tält och vänjer sig vid den tunna luften innan de ska ta sista biten upp till Mount Everest.
Vi badar, grillar starka korvar och dricker kaffe.
På natten är det tystare än tyst och om det inte vore för några fåglar som håller igång kunde man tro att man var i Yttre Rymden.