Har man ett gott, om än något humus/tefärgat, brunnsvatten och ett 5,5 km:s springlopp som löper förbi husknuten har man en vattenkontroll. Så enkelt är det och när Jordgubbsloppet i Jättendal sätter igång för 25:e, eller är det 26:e, gången är Gustav Engberg och jag rustade med muggar och dryck.
Vi lyssnar uppåt skogen, spänt, när kommer de första?
Luften är tät av fågelkvitter och förväntan. Det luktar skog, väggrus och dikesörter.
Några bilar, ovanligt många, passerar. Det är väl sådana personer vars rumpor vuxit fast i bilsätet men de är ändå så nyfikna på det folkliv som uppstår runt loppet att de bara måste ut och kika. Slöfockar.
Nu hörs hastiga steg. En man kommer lubbande ut ur skogen. Han har solklar ledning och bär segerns sötma redan i ett grin runt munnen. Ingen dryck, han vill inte sumpa en tiondedel.
Efter ytterligare en stund kommer löpare i svärmar. Det är allt från pigga 15-åringar, över skapligt vältränade 30- och 40-åringar ända upp till spänstiga Seniorer som går mot de 80.
Vi har ett skapligt sjå med att hinna sträcka ut muggar till de passerande.
När alla kommit förbi kommer segraren, han med det självbelåtna grinet och gör ett ärevarv.
Gustav dricker en mugg saft och utbrister sammanfattande:
”Härligt!”
Årets upplaga av Jordgubbslopp och vattenkontroll blev en lagom solig framgång.
Eftermiddag i Ljusdal. Ett varmt spöregn hamrar backen utanför skulptören Sture Collins ateljé.
Sture har gjutit några av mina senaste skapelser i brons. Till ateljén har Sture byggt upp ett litet gjuteri.
Vi fikar kaffe och bullar, pratar om böcker, brons och annat som gör livet värt att leva.
Det han nu gjutit åt mig är ett Giftkrus, eller varför inte Glöggkanna, samt sex små bägare. Alla med en liten försåtlig orm slingrande längs kanten.