Frukost i den lilla frukostmatsalen med Brötchen, smör, jordgubbssylt och kaffe. Några gäster som för mumlande samtal, som sordinerade humlor, röstlägen som endast hörs i fjärran frukostmatsalar.
Spårvagn till Grinzing, buss till Cobenzl, Himmelstraße och Bellevue.
Vinodlingar klär kullen, en näktergal drillar och nere i diset ligger staden Wien och floden Donau.
Det växer mossa på rastbänkarna, utsikter står inte högt i kurs nu för tiden. Det känns öde, vinden svalkar och det luktar sött av nyslaget hö.
En väldig rakad gubbe, i ett kafé som sprider en mögeldoft, steker oss varsina travar med pannkakor. Ett lager florsocker som snö på pannkakstoppen.
Kväll med konsert i S:t Annas kyrka. Mozart, Beethoven och Mahler. Inga klassiska lättnynnade pärlor utan rätt rafflande tunggung. Men vad hjälper det, jag nickar ändå till mot slutet.
Äntligen får jag Knödel till middag plus en Gulasch där köttet ersatt med Kantareller. Maria äter en ekoburgare, hela stället är genomekologiskt och Creme Brulén till efterrätt är makalös, har aldrig ätit en godare.
Ligger i sängen, AC:n väser, smälter maten och kontemplerar över iPhonens stegräknare: 12 tusen steg, 8 km, 9 våningars nivåskillnad och fortfarande + 32.
Så befriande, att slippa tvångsglädje och ångest – så ska det naturligtvis vara. Jag smet iväg till
kompis, boende i oromantiskt höghusområde med minimal balkong, där vi åt matjesill etc. Regnet
strilade lätt kylslaget och vi ältade gamla misstag osv. Alltså, en rätt acceptabel midsommarafton.