Är detta ett skämt?
Vi står i hörnsmygen till SR Västernorrlands port, Pether, TullaMaja, Peter W och jag, vi ska strax spela in avsnitt 10 av ”Fogelbergs Ljudbokspodd” och Solen skrattar oss varma. Det är inte klokt, det liknar för första gången detta år en gedigen sommardag. En sådan sommardag de hade förr.
Vi tipsar, i Podden, släpps på fredag 12.00, om Ljudböcker i långa rader.
Från den fängslande vidriga ”Trasdockan” av Daniel Cole till Mari Jungstedts ”Det förlovade landet”, en mysdeckare från Kanarieöarna. 329:ans dubbeldäckarbuss till Gnarp och sallad på verandan med Maria.
Prick 18.00 kommer hennes syster Carine med sin Toyota och det bär av till skogs och, efter en skaplig promenad, till Åsvallen, en gammal fäbod.
Det luktar skog och mossa. Solen gassar, vi sitter utanför en fäbodstuga på en träbänk och kontemplerar.
”Ja Herregud” säger Carine, ”Tänk den där gamla klassiska P-rullen där Fäbodstintorna blev pilska och började bete sig med Falukorvar när någon blåste i en magisk näverlur.”
Hon greppar en vattenkanna, låtsas att det är en näverlur och så improviserar vi fram en 10 sekunders uppföljare till den ärevördiga fäbodfilmen. Maria filmar.
Det är en fin kväll på Åsvallen.
Bra val, Täppas! En riktigt gripande, sann historia. Livet som fäbodjänta var inte så glamoröst, det var ett slit. Jag fortsätter men blir gripen av det som följer. En tonårstjej från Bäling jobbade på Åsvallens fäbod. I sin förtvivlan över slitet ”rymde” hon och gick hem, en sträcka på cirka en och en halv mil. Väl hemma berättade hon för föräldrarna att hon inte orkade med jobbet. Resultatet? En skarp order att återvända. Hon fick omgående gå de 1,5 milen tillbaka till fäboden – och fortsätta med arbetet.
Hej Sverker!
Som du säger, fäbodlivet var helt säkert ingen dans på rosor. Dessutom hade den varken wifi eller smartphones. Hårda bud.
Önskar dig en härlig sommardag
Täppas