Det klampar ute på trappen, utomhus driver fortfarande den nypiga vinden, jag halvligger degigt på Svennefåtöljen i kökets golvvärme med Rufus på bröstet, när Kung Sune Holmberg Gör entré. Kvicknar till och tar emot. Han är en riktig och uppskattad vän.
Tinar bullar, verkligt läckra tantbullar vars skapare Maria knutit kontakten till och sätter på kaffe.
Köksbord, fram med piporna och Greve Hamilton. Vi gafflar på om ditten såväl som om datten, jag berättar om när luften kokade av helikoptrar, poliser lubbade med automatvapen, medan Felix och jag toksprang längs perrongen under senaste dramat på Drottninggatan. Sune gör en stor affär av att Rufus får tassa omkring på köksbordet.
Sedan faller hans ögon på en golvbrädesstump som hela tiden lossnar och kryper in under köksbänken.
”Men vad fan” säger han, snickare som han är, faller på knä och börjar bearbeta brädhelvetet.
När detta är grejat tar vi en på-, nej tretår och tänder piporna.