Taxin som ska köra mig från Skomakargatan till Johannes Kyrka vid Döbelsgatan ringer från Källargränd, den som ligger invid Nobelmuseet och leder in från Slottsbacken mot Stortorget och säger att han inte vågar köra längre in i Gamla Stan. Ok, fattar, och jag sätter iväg. Rullar som en Flipperkula ut på torget, fastnar i ett par uteserveringar för att så småningom nå Källargränd och den väntande bilen.
Är därför något sen när Katarina, präst, tar emot mig.
”Det är mycket folk som väntar” säger hon och trycker vänligt min arm.
Hon och jag sitter längst fram i det väldiga kyrkorummet. Hon vill prata om drivkrafter och frågar om jag har några ”Heliga platser”?
Jag berättar om bäcken som rann förbi tomten på landet när jag var liten. Dess kristallklara vatten bubblade upp ur sanden en bit upp i skogen, och den rinner över glittriga stenar, året om, ned mot sjön Malmjärn.
Hon frågar också om det är något som berövar mig kraften?
”Alkohol” säger jag. När jag någon gång trillar dit blir jag fullständigt kraftlös. ”Snacka om energitjuv”.
Sedan sjunger Kyrkoherden Dylanlåten ”Knockin on heavens door” och han är verkligen en jävel på att sjunga.
En gullig dam hjälper mig att tända ett ljus.
”För Mamma, va?” mumlar hon men jag tänker för närvarande mer på Greven, min yngste son.
Återvände till mitt krypin på Skomakargatan och fortsätter läsa ”Selfies” av Jussi Adler Olsen, jättebra inläst av Stefan Sauk, och tar nästa dag Y-bussen norrut igen.