Det är en skön känsla när planet lämnar marken, lättar och lyfter. Teoretiskt skulle det kunna inträffa något mankemang, och POFF! Och hela skiten exploderar. Det där händer så sällan att det inte är mödan värt att oroa sig.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på DÖDEN. Kanske för att så många tagit in årorna den här vintern eller för att jag inte kommer att hinna hem till Sven O Svenssons begravning i Jättendals kyrka. Alla begravningar har jag, tror att det är mycket vanligt, börjat tänka på min egen hädanfärd.
När planet kommit upp på flera tusen meters höjd får jag en lysande kistidé. Kökssoffan!
Det kan bli problem med längden och jag måste Googla på Rigor Mortis när jag kommer ned på marken och får kontakt med nätet igen. Det kommer säkert att gå bra och just en sådan här gång är det läge att tänka positivt.