Vi åker upp med Kabinbanan, till det där berget, vad det nu heter men oavsett det kan jag inte tänka på något annat än min akuta bajsnödighet.
Precis så är det att vara turist, skitnödig i en främmande miljö. Men där vid Kabinbanans övre stopp finns en fräsch toa och en handtork, så fiffig, som jag inte stött på sedan Felix och jag besökte Holmenkollen i Oslo.
Knyter skorna vid en förmodligen vidunderlig utsikt varpå att vända Kabinbanan ryggen och knalla nedför berget, Vi har returbiljett, men skit i det, tack vare att vi krånglar och snubblar längs en opålitlig serpentinpromenadväg, stöter vi ihop med 10 eller 12 utplacerade bronsreliefer.
Nu är jag på mammas gata och läser bilderna med fingrarna. Pustar ut på en bänk i hamnen med vatten och frukt. Vilken tur att vi avvek från mönstret och gick nedför hela det där berget. Känner fortfarande reliefbilderna i mina fingrar och funderar på att pröva den tekniken när vi kommer hem.