”Puta ut med rumpan men inte med höfterna och tryck ned revbenen medan du lyfter ena benet och sänker kroppen mot golvet” säger PT-Sanna.
”Herregud, jag känner mig löjlig. Vad ska det här vara bra för?”
”Magen” säger hon som om det är fullständigt självklart. ”Det är i magen som centrum för kroppens balans sitter.”
Det låter bra, mitt mål är inte att bli biffig utan att att inte snubbla och liksom balansera in mig i tillvaron. Känner på magen under övningen och den är faktiskt fast och fin.
Hitta balansen kanske det även kommer att handla om ikväll på ”Late Night Show” på Gräv 2017 i Uppsala. Under ledning av Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist prata om samhällsklimatet, hat och hot.
Som en av programledarna för ”Ring P1” tycker jag att SR:s avtal med Staten är rimligt: Man ska, i Public Serviceradio vara För Jämställdhet och alla människors lika värde. Vi ska vara uttalat Mot Diskriminering.
Om stämningar på bl.a. Sociala Medier hävdar att det är Vänsterextremism är det inte mitt problem.
Pether Öhlén ringer och berättar att TullaMajas och min första pod, under namnet ”Fogelbergs Ljudbokspod” ska sändas i P1 Annandag Påsk och det är ju hur kul som helst.
Väntar på Felix, han ska följa mig, ledsaga, till Uppsala och fördriver tiden med att lyssna på Magnus Roosman när han läser Edward St Aubuns ”Modersmjölk”.
Felix är skärrad när han kommer. ”Det har just varit ett terrordåd i city.”
Jag fattar ingenting men vi påbörjar promenaden till Centralen. Sirener ylar, helikoptrar smattrar när vi går ut på bron vid Riddarhuset mot city. Min kropp reagerar segt. Allt är så drömlikt.
”Herregud, där är poliser med dragna vapen.” Felix arm skakar och han störs av mitt lugn. Kanske beror det på att jag inte ser och det jag hör är som vilken Ljudbok som helst.
Vi går ut på Uppsalapendelns perrong trots att alla tåg är inställda men det står en polis där inne och ropar att alla måste skingra sig. Inga folksamlingar!
Plötsligt ropar någon att de skjuter inne i stationshuset och alla börjar springa. Felix släpar mig och när perrongen tar slut skyndar vi över banvallen, kliver över räls och går uppför en trappa.
”Bor inte Urban här någonstans?” Undrar Felix och vi halvspringer mot hans port. Får portkoden över telefonen och Urbans bedyrar att vi är hur välkomna som helst.
Felix sliter upp porten och strax sitter vi med kaffe och smörgåsar plus rösterna från TV:n.
Men hur ska vi komma tillbaka till Gamla Stan och något Gräv är det inte tal om.
Verkligheten har tappat balansen.
”Jag har inte varit så rädd sedan jag mötte en Leopard i Nepal” säger Felix. Urban skrockar, tänder en Marlboro och slår i mer kaffe.
”Ja jävlar i min lilla låda.”