Hinner knappt av Y-bussen förrän jag står hos Christer på Caffellini på Västerlånggatan och hinkar kaffe. Det kaffe jag dricker i Jättendal är inte dåligt, Gevalia Eko Mörk, men att jämföra det med Christers fika är som att ställa Jättendals fotbollslag bredvid Malmö FF.
Börjar med en stark Latte, två kaffeshots, och toppar med en enkel Espresso. Den senare är så stark att nackhåren står rätt ut men smakar ändå inte som något man skrapat ur skorstenspipan.
Det är kul att vara åter i Stockholm. Stöter ihop med Loni, hon som har syateljé i Tyska Brinken, morsar på Ann som vallar sin hund Pankie och så vidare. Folk är vänliga. Det beror förmodligen på Solen och ljuset.
Går längs Riddarfjärden på väg till World Class Slussen och träffar min nya PT, Sanna, och vi pratar om vad jag behöver träna. Det handlar inte så mycket om muskelknutteri som att vara rörlig och känna balans. Om man, som jag, inte ser väggar, golv och tak kan man bokstavligen få problem med att balansera in sig i tillvaron.
Sanna säger att det finns 20-30-åringar som inte utan stånk, stön och med stöd av händerna kan ställa sig upp från att vara sittande.
Hennes faster, 73, kan från sittande i skräddarställning resa sig upp i stående utan att med händerna röra golvet. Detta kan även Sanna vilket hon demonstrerar.
Att avfärda rörlighetens betydelse är som att likt Trumps vicepresident, förneka Darvinismen och all vetenskap utan hålla sig till ”alternativa fakta” som Bibelns skapelseberättelse.
Apropå Trump menar min modemedvetna väninna att anledningen till att Trump bär så lufsiga kavajer måste vara att han vill dölja sin väldiga (otränade) rumpa.
Det är bra att byta PT ibland för inga av de övningar Sanna kommer med har jag gjort förut. Det våras även för träningen.
Mot kvällen äter Felix och jag på ”Jerusalem Kebab” i Gåsgränd. Kebabtallrik med Humus, Tzatziki, friterad broccoli och bulgur. En man kommer in och pratar Arabiska med Jerusalemmannen.
”Det är min svärson” säger innehavaren ”och han brukar ringa till dig och bråka om Palestina” Han skrattar och fortsätter att berätta:
”Det var han som införde Falafeln i Sverige för många år sedan. Nu har han en Falafelfabrik och det var hans bröder som utkämpade det berömda ”Kebabkriget” på Götgatan. Men jag höll mig utanför det där.”
Felix och jag mumsar medan vi får ta del av denna historiska skildring.
Vi fortsätter till Kulturhuset för att lyssna på den Danske författaren Carsten Jensen. Samtalet leds av DN:s kulturchef Björn Wiman.
Carsten Jensen, som slog igenom med romanen ”Vi, de drunknade” och som är aktuell med ”Den första stenen” är en sympatisk man. Han menar att han som ung gärna grep till nävarna men att han nu lever ut sin vrede i text.
”Donald Trump är en fascist” säger han liksom fundersamt och menar att de som får mest utrymme i Dokusåporna är de de som är elaka men underhållande. Som Trump.
Han pratar om att de som dras till krig ofta söker en livsintensitet tom slår allt annat. Men i stridens hetta skiter 25% i brallorna.
”De visar de aldrig i Hollywoodfilmer eller i TV-spel.”