Det ligger en död mus vid min säng. Är det ett dåligt omen, ett förebud om något hemskt?
Tror inte det. Rufus har bara haft en lyckad nattjakt och vill visa vad duktig han är.
Beslutar mig för att ring och säga upp några saker. Viasat t.ex., vad ska jag med det till, sedan var det den där Teliagrejen och så DN på det. Sitter tålmodigt i olika telefonköer. Man måste ha en ängels tålamod med alla oljiga röster som automatiskt kommer in då och då för att påpeka att jag kan gå in på den eller den Hemsidan osv, plus hissmusik.
Det tar dryga timmen med detta telefonerande och efteråt ringer det firmor som specialiserat sig på att ta reda på om jag fått ett bra bemötande. Skojar de? Nej, det är blodigt allvar och en del av att vara människa idag.
På med broddarna och så blir det promenad runt byn. Det går rätt bra trots att kanterna är lika pålitliga som en ficktjyv.
Det är bara vid järnvägsövergången, den vid Brandstationen, som jag blir lite vilse.
Det är då jag träffar Amar. Han är från Damaskus i Syrien, har strävat på med sin familj, fru och två barn, för att hamna i Jättendal. Amar är en trivsam prick och vi pratar, lite stapplande, om färgen på himlen och vad han arbetade med i Syrien. Tror det var något med foto.
Jag lär mig några Arabiska ord, Merhaba, som betyder Hej och Chokran som betyder tack. Vi har hur kul som helst.
När jag kommer hem ringer jag Klas-Göran och säger att han inte behöver lämna sin bilverkstad för att åka ut och leta efter mig. Han skrattar:
”Du är inte klok”
Det är en fin dag och jag har fått en ny vän, Amar.
Laddar ned Elena Ferrantes tredje bok från Neapel och sätter på kaffe.