Förmiddag:
”Vad säger du till den du äter middag med?” Undrar en äldre synskadad man 80-årsåldern. Jag har berättat att jag, liksom han, är ”ensamstående”.
Jag blir först tyst, frågan gräver ett hål i mitt bröst, och sedan säger jag något skämtsamt om katten eller att jag blivit så gaggig att jag ibland pratar för mig själv.
Jag befinner mig bland en grupp mer eller mindre blinda på Hagabergs Folkhögskola. Medelåldern i gruppen som samlats är hög och jag är inte så klämkäck att jag uppmanar mannen att ta sig i kragen och uppmanar dem att hoppa fallskärm eller i Bungy Jump.
Mannen ställer en till fråga:
”Hur många skarv- laddnings- och konverteringssladdar har du i ditt hem?”
Det hugger till i magen igen. Det finns så många som sitter i ett berg av sladdar och apparater men som inte vet vad de ska göra med sina liv. Eller som den Skapligt dragne Teliahöjdaren bekände för mig en gång:
”Det har aldrig funnits så många telefoner men trots det har det aldrig tidigare varit så långt mellan människorna.”
Denna föreläsning blir en vandring ut i det existentiella. Vad ska man, synskadad och i hög ålder, göra med sitt liv. Vad är meningen med alltihop?
Eftermiddag:
Tupplur för att komma upp ur det melankoliska diket. Felix och Cornelia kommer och hjälper mig att göra i ordning fönstret vid Skomakargatan, mina bronsgrejor och ordentlig belysning. Ett blickfång.
Bland annat står där ett Fågelbad, liknande det som Håkan Nesser köpte i höstas och några ljusstakar.
Susannes man, Mats Pehrson, har med kalligrafipensel textat en skylt med mitt namn och kontaktuppgifter. Jag tror det blir riktigt fint och jag är så glad, så glad.
Vi avslutar kvällen med en middag på Formosa.
En dag som började lite blått men som tog sig.
Hej, ja du ibland känns det för hemskt tungt men då kan det redan nästa dag vara bra och lättsamt igen. Jag tycker att det beror mycket på vad som händer – vem som kommer i ens väg…
Ulla H
Så är det nog …