Vinden nyper i kinderna, det är -2 och landskapet ligger naket och fruset under ett grått täcke. Marken har frusit, tinat och frusit igen. Nu är den ett språk som jag inte är blindpolyglott nog för att läsa med käppen. Går hela tiden fel.
Tror jag befinner mig i vägskälet Hårtevägen/Mellanfjärdsvägen när Hans-Åke glider upp i sin bil och berättar att jag fortfarande befinner mig i Djurstabacken, c:a 20 meter från Mellanfjärdsvägen.
Knatar på med sikte på kyrkan men där är det något som går fel igen. D.v.s. det är jag som går fel. I och för sig ingen fara, har ingen tid att passa och det stryker inte omkring livsfarliga djur.
Står som ett frågetecken i det stelfrusna landskapet och kliar kepsen. En bil stannar, det är en dam och ur hennes kupéfönster strömmar mycket värme. Hon säger att hon förstod att jag var vilse och jag faller för frestelsen att kliva in och bli skjutsad till foten av ”RammHans backan”.
”Du vet inte vem jag är” säger hon vänligt.
”Nej” får jag erkänna. Inte för att det spelar någon roll för i en sådan här liten by känner alla på sätt och vis alla.
”Jag heter Inger Enros.”
Tackar för skjutsen och fortsätter. Tänker på att jag har pepparkakor och en bok på gång.
Folk frågar hur jag förbereder mig inför ”Ring P1” , nästa vecka är det dags igen. Jag brukar säga att jag lyssnar på alla samhällsprogram och läser tidningar men det är inte riktigt sant. Jag läser/lyssnar på romaner. Läste färdigt ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff igår och fortsätter med hennes ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna”. Upptäcker att jag redan läst den men då inte hade förmåga att ta in den. Nu är jag inne på Lina Wolffspåret och texten kommer till mig.
Den är inte på långa vägar lika lurig som marken där ute.