Dagen efter, alltså Juldagen, är en ljuvlig dag. Ett slags lugnvatten i tidens ström. Skuldfri och utan särskilda åtagande är dagen som gjord för att ligga i sängen och läsa.
Julaftonens eftermiddag tog Felix och jag oss till Susanne och Mats på Hallandsgatan. Vi tog en taxi, satt i baksätet, jag frågade:
”Känner du någon Julstämning?”
”Nej” svarade Felix liksom dröjande och vi konstaterade att just denna frånvaro av den anspänning som en alltför kraftig Julstämning kan ge var befriande och behaglig.
I Susannes kök doftade det inte mindre gott för det, tvärtom, på spisen puttrade allt möjligt men absolut inte Lutfisk, Ytterligare ett pluspoäng.
Mats och jag klämde på varandras muskler, precis som riktiga hannar ska göra, och Felix klagade skämtsamt om att han saknade Susannes Lördagskrönika i DN.
Det hela blev trivsamt, en Julafton full av god mat men utan speciella krav.
Felix hade med sig ett par Julklappar. En ny ”Blindklocka”, en sådan där man känner på visarna, från Mitka i England och en tröja, mjuk tunn ylle, från honom själv. Det riktigt egendomliga var att stöldmärkningsmojängen satt kvar. Han hade betalat, inga problem, hade kvitto och allt, men affärens larm hade drunknat i Julmusiken eller vad nu felet var.
Sillar, Kalkonköttbullar och tillika Kalkonprinskorv.
När vi flera timmar senare släntrade ned förbi Medborgarplatsen, dämpad som en Begravningsbyrå, och fortsatte ned längs den lika tysta Götgatan mot Gamla Stan var vi överens om att detta var den bästa Julaftonen på länge.
Plus att man får Juldagen som en gåva utan krav.
Härlig julafton!
Ulla