Vädret, och de oberäkneliga isklumparna och plötsliga halkas mitten längs byvägarna, gör det otryggt att promenera. Håller mig inne, dricker kaffe, äter pepparkakor och läser/lyssnar i snabb följd på två ljudböcker.
En sak har de gemensamt; De är båda skrivna av personer med s.k. Invandrarbakgrund men där upphör likheterna.
Christina Rickardssons, läst av Viktoria Flodström, ”Sluta aldrig gå : från gatan i Sao Paulo till Vindeln i Norrland” är full av okuvligt jävlaranamma. Trots att hon under sina första 8 år levde under ofattbart hårda förhållanden, innan hon blev adopterad, blir hon aldrig ett offer.
Vem som helst med hennes barndom skulle tycka synd om sig själv för tid och evighet. Inte hon.
Jason Diakité, författarinlästa, ”En droppe midnatt” framstår i som jämförelse som gnällig. I och för sig ofta mobbad under sin medelklassuppväxt gör han ett stort nummer av sin avvikande hudfärg.
Han som blivit en av landets största artister med rader som ”Alla vill till himlen men ingen vill dö” har genom sina enorma framgångar ändå inte tagit av sig offerkoftan. Därför är det förvånande att möta honom i hans egen bok. Bra, absolut, men egendomlig.
Ute fortsätter det att blåsa men jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa 1:a Advent inomhus i sällskap av två lyssnansvärda ljudböcker.