Y-bussen Norrut igen. Röd avgång och lite folk. Lyssnar på DN och resten av, ytterligare ett tips från bok-Maria i Karlstad, ”Ljuset vi inte ser” av Anthony Doerr och när slutet kommer sitter jag och grinar. Ler och grinar. Den blinda flickan, som flyr med sin modellbyggande låssmedspappa från Paris till S:t Mali, de egendomliga radiosändningarna, och hur hon möter den föräldralösa men ytterst elektroniskt begåvade pojken, uppvuxen på ett Tyskt barnhem, de Allierades bomber smular sönder resten av ett besegrat Tyskland och ett ockuperat Frankrike är så gripande att jag får en klump i bröstet.
Vem är den där gubben i mörka brillor som sitter och snorar som en treåring några rader bakom föraren?
Det är jag, erkänner, och jag har läst/lyssnat på en riktigt fängslande bok.
När vi kommer till Gnarp har jag snutit mig och Maria, min Gnarp-Maria, plockar upp mig, hjälper mig att handla och kör mig hem.
Jag vet att knutlampan på hönshuset lyser och Maria berättar att all snö är borta, imorgon kan jag säkert ta en promenad.
Rufus klistrar sig flera varv runt mina ben och spinner.