Det är någonstans i Gävletrakten som hela Världen blir vit. Det är Tony som sitter vid ratten. Jag har rest så mycket med Y-bussen att förarna blir mer som vänner än bara bekanta.
Felix, Cornelia och jag sitter bänkade bak i bussen och sent på kvällen blir vi avsläppta vid Sandbäcken, tar på oss reflexgrejor och påbörjar vandringen i mot skogen. E4-bruset tonar ned i bakgrunden och strax är det tyst. Tyst och vitt, ja egentligen kolmörkt.
Lördag och jag går runt byn, känner efter små snöplogskanter med käppen medan snön sävligt faller. Det är magiskt med första snön, alla ljud blir som sagor och ingenting är som förr.
Under lördagseftermiddagen anländer TullaMaja med Hjördis och några timmar senare hämtar hon Lars vid tåget i Gnarp. Felix gör en stor Lasagne och nu börjar köket, det som varit så tyst en tid, att leva.
Vi pratar, äter och i bakgrunden hörs Hjördis pyssla på med sina 6-årsgrejor.
Det är en dag kvar, söndagen, innan jag börjar med en ny ”Ring P1” igen. Maten, knastret från vedspisen och diskussioner om högt och lågt, allt från Donald Trumps, sluga säger någon, blick, över vad som egentligen är Svenska traditioner till skillnaden i uppståndelse om man eldade upp en Koran jämfört med en Bibel.
Söndag: Försöker ta en promenad men vimlar bort mig bland all snö. Den vräker ned och lika bra att jag håller mig i köket.
Eldar i vedspisen, Felix vispar ihop en våffelsmet och Cornelia sitter i fåtöljen och läser ”Dubbelgångaren” av Dostojevskij.
Rufus går inte ut han heller.
Hej Täppas! Nu ska jag lyssna på Ring P1 imorgon.
Ulla