Ett riktigt ocharmigt väder, regn, snö och blåst, gör gränderna glest befolkade i Gamla Stan när Urban och jag, inför vår Djurgården-runt-promenad, går in till Christer för en förmiddagsfika.
Där är också hans mamma Marianne och hans vuxna barnbarn Gabriel. Surdegsfrallorna, pinfärska, med salami och ost är vansinnigt goda och kaffet, en stark Latte, är som vanligt utsökt.
Vinden piskar Järntorget och när vi kommer ned till Skeppsbron blir blåsten hemsk. Efter en tur med färjan börjar vår promenad. På Södra Djurgården är det lä och riktigt hyfsat men när vi kommit runt friska vinden på och nederbörden kommer som snö. Ilskna pilar av fruset vatten. Träden är avlövade till hälften.
När vi kommer till stället där vi brukar röka, och stundom slå en diskret båge, hörs ljud från en radio. En man, hemlös sedan sju år, ligger på en bänk i en sovsäck och lyssnar på radio. Vi kommer i samspråk. Han talar Gotländska och tror att han kan få en lägenhet om ett år. Den här vintern får han sova utomhus i sin sovsäck. Trevlig snubbe, verkar inte vara tokig eller ha missbruksproblem och Gud vet vad som gjorde honom hemlös. Jag frågar om jag får plåta honom men han avböjer.
”Kom igen när jag har en lägenhet och en vit kostym.”
Vi går fundersamma vidare i våra ombonade och uppvärmda liv.
Till slut, när vi kommit inomhus, börjar vi prata igen och jag vet inte hur det gick till när vi kommer in på ämnet medier och andevärlden.
Urban berättar att en psykiaterkollega och vän gick till ett medium för att få kontakt med sin avlidna mamma.
”Nu har jag kontakt med henne” sa mediet ”Vad vill du fråga henne om?”
”Jag vill veta hur hon har det.”
Mediet slöt ögonen till hälften, mumlade och sa sedan:
”Hon säger att hon har det bra.”
”Då förstod jag att mediet var en skojare för så skulle min mamma aldrig säga” sa Urbans kompis. Dennes mamma hade gjort gnällande till en livshållning.
Vi skrattar åt detta men tystnar när vi åter kommer att tänka på mannen som ligger ute på Djurgården i det här skitvädret.