En Heroinist utan sin drog klättrar på väggarna, kräks och mår förfärligt.
Så illa är det inte om jag låter bli att träna. Blir bara lite deppig och håglös.
Är jag beroende, en slav under lasten? Må så vara för jag gillar mitt beroende av träning.
Igår kväll ett kort intensivt pass med Maria hos Arlindo på Kulturstjärnan i Gnarp. Det var full rulle på Kulturstjärnan. Pilbågsskyttar spände sina vågar, vi våra muskler, biljardkulor klonkade och pingisbollar pickade som Hackspettar.
Nu är jag tillbaka i Stockholm och via bröddisken på Munkbrohallen, kan inte låta bli den heller, sitter jag fastspänd i roddmaskinen på World Class Slussen. Musiken dånar och svetten rinner.
Det är inget duktigt eller självgott med detta behov av kroppslig aktivitet. Det är bara så skönt.
Tänker på tanten längs byvägen som såg mig trilla i diket igår eftermiddag, kravla mig upp, borsta av kläderna och lufsa vidare.
”Jag såg nog när du ramlade” sa hon en aning för skadeglatt för min smak.
Hon sa inte:
”Vad kul att du är ute och går, rör på dig och andas frisk luft.”
Men jag är inte gift med henne, jag är bara en rörelseknarkare på väg genom livet.