Luften är tät, mättad med utvuxen grönska och sensommarfukt. Styr stegen ut mot vägen och pratar i telefon med TullaMaja.
Jag berättar att jag fyra gånger stegat upp avståndet mellan foten av Hans-Åkes Backe/Djurstabacken där den möter Mellanfjärdsvägen och till avtagsvägen mot Hårte och att det är ungefär 250 vanliga promenadsteg.
Hon berätta rom sina Yogaklasser och att Hjördis, nu när Fritis och 6-års börjat, kommer hem med allt från hårlöss till förkylningar.
Sedan pratar vi om Blåbär, det blir gärna på det viset så här års, och vid det här laget har jag passerat Riggbacksvägen, är på väg ned förbi Hans-Åke när TM undrar om jag under promenaden ska plocka blåbär. För henne är ingenting omöjligt.
”Nja” säger jag ”Det skulle allt se ut det”.
Vi tystnar och ser båda bilden. Hur jag avviker från Hårtevägen, på alla fyra och med rumpan i vädret försöker avläsa marken med fingrarna för att utröna om där finns några blåbär.
Hur människor som far förbi i sina bilar, skakar på huvudena och tänker att den där, han har blivit helt från vettet.
Vi gapskrattar åt denna bild. Vanligtvis är det otänkbart att skämta om handikapp, det är bara blinda som får skoja om blinda eller som Mel Brooks sa till Jonas Hallberg i TV-programmet ”Måndagsbörsen” för ungefär tusen år sedan: Det är bara Judar som får skämta om Judar.
Med TM är det helt ok. Hon känner mig och jag henne och hon är sin fars dotter.
Men några blåbär plockar jag inte och ändå är det en av de bästa promenaderna på länge. Varför? Vet inte, det bara är så.