Innan promenaden slår jag mig ned för att verkligen lyssna på ett ”Sommar”-program i P1. Det är Klas Östergren, en författare och person jag sätter stort värde på.
Omständigheterna har medfört att jag bara lyssnat på två hela ”Sommar”-program i år. Från på- till avannons. Det första var Bert Karlsson.
Väntade ett viktigt telefonsamtal, satt rakt upp och ned och kom mig inte för annat än att lyssna på Bert. Det var tomt som kylskåpet i en vinterförseglad husvagn och handlade huvudsakligen om att alla andra, som hade sagt att han hade fel, till slut fick stå där med lång näsa och medge att det var han som hade rätt.
Han borde ha pratat om svamp istället. Bert Karlsson är väldigt kunnig, rena mycologen, när det kommer till svamp.
Klas Östergrens program var som ”Sommar” på Torsten Ehrenmarks tid. Kunnigt, underfundigt och tankeväckande.
Han talade om språket, sa sig vara språkpolis och skydde klyschor och klichéer. Ändå gjorde han i slutet av programmet en ”Bergman”.
Ingmar Bergmans sista stora framträdande i offentligheten var hans ”Sommar”-program vilket han avslutade med frågan: Var kommer musiken ifrån?
Det var nog inte bara jag som kom att tänka på Gud.
Utvikning: På -80 talet satt jag med en svettig telefonlur på ”Jacob Steges” redaktion på SVT 1 Nöje och slog numret, det var bara det närmast en statshemlighet, alltså Ingemar Bergmans telefonnummer, till Fårö.
En kvinna svarade, var det Ingrid, och jag lade fram min förfrågan om att få intervjua honom i ”Jacobs Stege”. Kvinnan lade fumligt handen, jag hörde varje ord, på lurens mikrofon och sa att det var någon från ”Jacobs Stege” i TV som ville intervjua. Ingemar Bergman röt:
”Nej, i Helvete!”
Jag sa tack då och lade stukad på telefonluren.
I alla fall. Klas Östergrens ”Sommar”-program var alla tiders. Precis så där intresseväckande, mysigt och underskruvat kul som ett sådant program är när det är som bäst.
Till slut gjorde han då sin”Bergman” och funderade om det bredvid varje människa går någon annan.En följeslagare, egendomlig kraft eller vad vet jag.
Under min promenad idag var jag, i alla fall tror jag det, ensam men en försiktig sensommarsol följde mig hela vägen till Hårte och åter.