Morgonen är sval, skjorta på, när Ulla kvart i sju hämtar upp mig på gårdsplanen i Jättendal. Ulla är en glad människa och även om jag drömt att jag under oroliga nattimmar skottat kol i helvetet blir jag genast på gott humör av hennes blotta uppenbarelse. Dessutom har hon med sig en burk skogshallon, bär som hon plockade igår kväll.
Så snart klockan slår 09.00 i SR:s studio i Sundsvall öppnar telefonslussen. Denna är en viktig del av programmet och det gäller för den som svarar att snabbt bedöma om inringaren kan vara något för oss.
Ingela Högdahl har suttit flera år och är mycket rutinerad. För Clara O´Månsson är det första veckan men hon klarar det galant. Viss slusskunskap har hon efter att ha arbetat även med ”Karlavagnen”.
”Fast här är det mer hard core och snabba puckar” säger hon.
Det är extra kul att just hon sitter i Slussen eftersom hon är barnbarn till en av mina tidiga tonårs stora idoler, Lasse O´Månsson. Denne var en lågmäld humorist, väldigt olik dagens gapiga komiker, och han var Chefredaktör för en tidning jag läste fram och baklänges hundra gånger om: Svenska Mad.
I programmet berättar en pensionerad flygvärdinna, apropå tafsande, att de värsta snuskgubbarna reste i förstaklassavdelningen. En hand in under kjolen var ingen ovanlighet.
Främlingsfientliga personer menar gärna att det är invandrare som tafsar och sextrakasserar men den kvinnliga advokaten igår, med 30 års erfarenhet av att försvara brottsoffer, menade att det oftast är Svensson, Andersson och Johansson som gör sig skyldiga till de flesta övergreppen och det dessutom i nära relationer.
Den siste mannen som ringde idag menade att det fanns ”behandling” för att ”bota” homosexuella fanns det inte tid att djuploda frågeställningen med. Men det får de ta hand om i programmet på måndag.
Tekniker Peter Wallgren och jag lunchar Sushi på Sjögatans ”Sea Street Sushi Bar” och sedan är det bara att sätta sig på 329:ans dubbeldäckarbuss så är man strax hemma i byn igen.
Ett stilla varmt sommarregn faller över Åvägen samtidigt som solen skiner, någonstans måste det finnas en regnbåge, och det enda som stör friden är Glassbilens uppfodrande fanfar som försöker locka människorna ut ur husen för att köpa fruset emulgeringsmedel.
Själv föredrar jag Ullas Hallon.
Skogshallon, så underbart gott! Vilken lyckost du är:-)