Sommarens praktfullaste dag vecklar ut sig över landskapet och vi sitter på bron och dricker kaffe. H har sin packning med allt från dator till laddare och Mascara framför sig. Hon ska snart trava iväg till Y-bussen, resa till Stockholm och vidare till Grekland.
Jag tror att ön heter Chalki och den nås med båt från Rhodos. Vi, språkläraren i mig har vaknat, går igenom några vanliga fraser.
På morgonen säger man ”Kalimhera”, mitt på dagen ”Kalisphera” och när det kvällas drar man till med ”Kalinichta”. Förmodligen heter Tack ”Efcharistou”.
Sedan säger hon ”Hejdå”till Rufus och jag.
Jag sätter på mig kortbrallor, trots att jag lovat att aldrig bli sedd i sådana, packar Ryggan med en flaska vatten och drar iväg mot Hårte. Vindarna är ljumma, det luktar så gott att jag får fullt styr med att hålla koll på vägkanten.
Längs vägen, rätt nära havet, möter jag en Persika.
”Hur är läget?” undrar jag väluppfostrat.
”Det rullar på” säger Persikan.
Sedan plockar jag upp den, blåser bort dammet och äter upp frukten. Saften rinner längs hakan. Den är väldigt söt och jag är inte mer än människa.