Det doftar nyslaget hö, traktorer brummar och karlar pratar med beslutsamma röster. Hö är viktigt.
Jag går längs Hårtevägen, mitt i sommaren, vinden är full av goda lukter, några regnstänk, en sol som lurpassar mellan molnen och jag pausar, tar en pipa rök och några klunkar vatten. Det här är något helt annat än turistgrupperna som kommer med sina guider, kartor och förväntningar på något alldeles extra längs Skomakargatan i Gamla Stan. Tackar min skapare att jag får växla mellan dessa miljöer.
Mot kvällen gör jag kaffe, fyller en termos, stoppar den i ryggan tillsammans med en kartong Havrekakor och väntar på Maria Ullmark. Hon kommer efter jobbet, medför hembakat bröd, plockar upp mig och så tar vi Hårtevägen igen. Ungefär där vägen till Lunnsjön bär åt vänster stannar vi en bit längre bort på höger sida, parkerar vid en vägbom och går uppåt längs en skogsväg.
”Håll i dig nu.” Hon kliver över ett dike, jag har händerna på hennes axlar och efter en stund kommer vi upp på en bergknalle, Den är som pannan på en jätte som lagt sig att sova för några hundra tusen år sedan. Hon har legat så länge att det vuxit mjuk mossa på hennes ansikte.
Vi sitter på en filt och fikar. Jag spiller kaffe på mina rena brallor och Marias bullar är goda. Mina Havrekakor vill hon inte befatta sig med. För mycket transfett.
Jag ser ju ingenting men Maria säger att utsikten är slående. Om man såg skulle man se ända bort till Havet, Stocka och en samling vindkraftverk. Fast just då ser hon inte det heller, Molnen tätnar till regntunga skyar och när vi efter fikat släntrar ned genom buskagen tätnar regnet.
Det var i vilket fall en fin fikastund och lite senare, när hon skjutsat hem mig och parkerat vid våra grindstolpar hamrar regnet mot framrutan.
”God Jul” säger hon när jag tar mina grejor och kliver ur. Ja vad ska man säga? En okomplicerad kaffestund på en bergknalle behöver inte vara svårare än så.