Det gör ont när sommarkvällen är så vacker. Luften är len, luktar gott och allt är som en smekning jag inte är värd.
Greven följer mig till stationen i Stockholm. Han är faderlig. Vad fan, det är väl jag som är Fadern, men ok, han är rar på sitt buffliga vis.
Kupén är glest besatt. Barn tittar på skrikiga filmer och det gör absolut ont.
En ung gubbe med ful röst pratar högt i sin mobil om meningslösa, i alla fall fattar inte jag, men han kanske vill höras. Då måste man väl ändå ha någon slags charm och inte bara vara korkat högröstad. Det gör lite ont faktiskt.
Somnar till en dystopi av Margaret Atwood, min nya favoritförfattare, kliver av i Hudiksvall där Stanley möter. Han är så gullig att det gör, ja, en aning ont. Han berättar om en målning, vi pratar skit och han bekänner att han gillar Lotta Engberg. Jag säger att jag träffat henne många gånger och att hon är bra, äkta vara.
Stanley ser till att jag hamnar på 29:ans buss mot Jättendal. Han som kör bussen hälsar mig som en furste men ställer till ett helvete för invandrarkvinnan som, enligt honom, medför alltför många kassar och bagage.
Jag hade kunnat bära in 14 burar med höns och en Steinwayflygel och han hade bara garvat. Fan vad det gör ont.
Men ondast gör det när jag kommer fram. Rufus klistrar sig som ett plåster runt mina ben och jag tar en promenad. Allt är så fint, allt är så bra och jag hatar alltihop.
Telefonen ringer men jag kan inte svara, livet är för vackert , jävligt och gör ont.
Täppas, för djefvulen, åk Tyst kupé i 1:a klass – det kostar bara nån hundring extra, och du slipper alla pratmaskiner och annat kackel. Man kan slumra, läsa, eller lyssna på något trevligt i lurarna sina, och man är nästan solo i kupén (i alla fall Sthlm-Söderhamn). Och sörpla på en fika – och vips är man framme. / Janneh, erikjansarforskare i Mo socken