Y-bussmannen vid ratten menar att regler är regler och att Y-bussen stannar vid en, (1) hållplats i Jättendal. Punkt. Jag vill kliva av någon kilometer senare, vid Sandbäcken, då kan jag gå in längs g:a Riks 13, rätt in i skogen, slippa den mördande trafiken och efter några kilometer vara hemma, att jag slipper gå längs E-4 i draget från långtradarna. Han funderar över detta, idisslar frågeställningen som en ko. Väger för och emot. Det pågår helt klart en kamp i hans inre.
”OK” säger han efter en lång paus ”Vi stannar där du vill”. Egentligen är han väldigt snäll, möjligen auktoritetsbunden, men som sagt, snäll.
Traskar hem till gården och Rufus kråmar sig. Sedan går jag ut för att slå en båge. Det kan man inte, och bör inte, göra i Gamla Stan.
Hittar inte tillbaka till dörren, irrar runt och slår med käppen. Det är rätt bra för då får jag veta och komma ihåg var alla buskar, stenar och växter står.
Sedan kommer Hans-Åke och vill ha en underskrift på ett papper. Inga problem. Berättar inte att jag just varit vilse på min egen gårdsplan. Det är min egen grej.
Vi sitter och pratar, klockan tickar och Rufus äte
Så skönt att han lyssnade på sin egen inre röst:-), ja inte lätt att ta egna beslut i detta land! Tänk om du bott i Storbritannien, då hade chauffören sagt: var vill du gå av älskling:-) och sedan stannat där, kanske t.o.m. kört en omväg för dig och alla snygga tanter hade sträckt fram sina händer och hjälpt dig av bussen och gått med:-), jag vet för jag är ofta där. Tänker också ofta på om vi kunde ha lite mer omtänksamhet och vardagsvänlighet här hemma, den kostar absolut ingenting men genererar mycket. Heder åt den chauffören ändå och du överlever väl tack vare din humor, blir lite lättare då. Tycker att du är strong!