Morgontåget till Bosch hemstad. Äntligen!
Det är inte långt kvar nu, som jag längtat, någon timme kanske och sedan är det gratis buss till Museet och den magiska utställningen.
Allt det där stämmer men det verkar ödsligt i museibyggnaden. Vi travar in. Jag känner närvaron av de fantastiska verken. Tänk att han gjorde allt detta för femhundra år sedan.
Då kommer det fram en kvinna och säger att utställningen är över. Allt är nedpackat och ska till Madrid. Varför skickade de inte en entusiastisk lögnhals till konstpedagog? Denne hade kunnat går runt med mig och beskrivit tavlorna och jag hade varit uppåt värre.
Nu slocknade ljuset. Vår resa, vårt mål och hur i helvete kunde jag vara så bota att jag inte kollade datumen.
Vi beger oss åter mot Amsterdam. Det känns väldigt konstigt.
Men Van Gogh och Riksmuseet där Rembrandts ”Nattvakten ” hänger kan vi göra mer av.
Björn ser en snygg Amazon och flickan bredvid mig på väg tillbaka heter Fanna och är mycket rar. Hon har just fått en omskakande diagnos på sjukhuset och vi kommer att prata om acceptans.
Just en dag att ha en outgrundligt vid ödmjukhet inför.