Bäcken brusar, vinden är vänlig och i ryggan finns en vattenflaska och choklad.
”Hur är det?” undrar Anders vid sin gårdsplan.
”Jag tänker inte klaga på vädret.”
Så blir vi stående en stund. Han beskriver växtligheten som tagit fart just kring bäcken men annars är det inte mycket grönt och björkarna är sena.
”Och himlen, hur ser den ut?”
”Klarblå, inte ett moln.”
Med denna rapport direkt från verkligheten, i realtid, sätter jag iväg mot Hårte. Det är skaplig fart på fåglarna, duvorna kurrar i skogen. En flicka cyklar förbi och hejar.
Någonstans, kanske halvvägs till Hårte, ringer Björn. Sätter mig i diket och hör hur han planerat vår Konstresa till Amsterdam nästa vecka. Det hela förefaller mycket lovande. Flyg med KLM måndag morgon.
Avslutar samtalet med Björn och ringer upp Redaktionssekreteraren på den tidning, Allas, som beställt en artikel. Jag ska skildra hur jag, som blind, kan tillgodogöra mig bilderna av Hieronymus Bosch. Vi pratar pengar och antalet tecken, inklusive mellanslag, som texten bör ha.
En bil bromsar in och en bildörr far upp.
”Hur är det Täppas, mår du bra?”
”Ja för sjutton.”
”Bra, jag blev lite orolig när du satt vid diket.”
”Ingen fara med mig, jag pratar i telefon.”
”Aha.”
Illvilligt skvaller kan jag leva förutan men jag älskar den här formen av social kontroll. Känner mig trygg för trots att jag rör mig i en stor ödslighet har människorna i bygden koll på mig.
Just som jag går över Bäckmans gård på väg hem ringer H och berättar att Olle Ljungström hittats död. Så sorgligt. Minns honom äppelkindad, alltid glad och oftast på snusen när jag brukade stöta ihop med honom förr i tiden. Han brände sitt ljus i båda ändarna och nu har han slocknat.
Och så den stora tomma blå himlen på det.