”Var är du?” Jag har trasslat mig ut ur en dröm, hittat telefonen och tryckt på Svaraknappen.
”Åh Herregud, Yasmin” får jag fram. Skammen väller upp som en förgiftad havsvåg och jo, visst, vi skulle ha setts nu, i Kungsan. Bland Körsbärsblommor och allt.
”Jag är hemskt ledsen” får jag fram och Yasmin är ju Yasmin, den mest accepterande personen jag känner till, och hon försäkrar att, vad fan, shit happens, och att vi får försöka igen.
”Det är i alla fall skitväder, iskallt regn” lägger hon till.
Hon har alltså parkerat sin specialombyggda Chevy Voyager på den lilla gatstumpen mellan Kungsträdgårdsgatan och Berzelii Park, där vid Synagogan finns en handikapparkering, och tagit sig till ”Fridays” i sin elektriska rullstol. I regn. Medan jag sover.
Kommer jag att brinna i helvetet för det här? Yasmin fnissar och säger att hon inte tror det.
Då vaknar även Greven. Han har ledig förmiddag och har varit ute med kompisar och gjort sig en glad kväll. Glatt exalterad, med den sorts bakiskänsla som en lyckad utekväll kan ge, rabblar han ställen, drinkpriser, dumma vakter och plötsliga möten. Han var på ”Café Opera”, den lilla rackaren, och säger att det var så många unga flickor som kom fram, klappade honom inställsamt på låret, och frågade om han hade något Kokain. Vi skakar på huvudet över den klassiska förslagenheten för även om hans utekväll får mig att känna mig som en flertusenårig Mammut förstår jag själva upplevelsen.
Han duschar och störtar iväg.
Jag dammsuger, funderar över middagen och undrar hur H kommer att ta, hon kommer tillbaka från Mallorca i eftermiddag, det här ytterst otrevliga och fullständigt charmlösa regnet?