Kvällen är kylig, måsarna skränar som Apriltokiga över Strömmen när H och jag passerar Grand Hotell, autografjägare väntar på svarta limousiner, någon betydelsefull är i stan, vidare förbi Nationalmuseum, helrenovering pågår, och när vi går över bron mot Skeppsholmen tänker jag, som alltid just där, på Åsa. Vi lekte som barn vid sommarsjön och umgicks under vuxen, tidigt vuxen, ålder i stan. Hon gjorde grafiska bilder med mycket katter och jag hade just börjat med ”Jacobs Stege” och frilansa här och där efter första skilsmässan. Vi hade kul tillsammans, konst och vin, kan det bli bättre, men vi var bara kompisar, det är inte så bara, men nu är hon död, det går inte att överleva på friterad camembert och vitt vin, medan jag levande under H:s ledning. Tar till vänster vid Östasiatiska längs kajen och siktar på Moderna Dansteatern.
Jag är spänd. För första gången ska jag gå på en dansföreställning. Dans är inte min grej, inbillar jag mig, och det hela ska syntolkas. Otroligt. Hur beskriver man dans, alltså balett/performance/akrobatik för en som inte ser. Hockeymatcher är en annan sak. Men dans.
Vi sitter längst fram. Jag är för kvällen den ende äkta synskadade i publiken men H får också lurar. Vi går in före alla andra, får träffa ensemblen, hälsa på dem och koreografen Stina Nyberg, som är med och dansar, är så entusiastisk att jag blir avundsjuk. Varför är jag inte så där ung och brinner för det jag håller på med?
Rösten i örat berättar om publiken som släpps in. Jag älskar det. Vill ofta veta hur folk ser ut ikring mig. Det är många som har ryggsäckar, är inte riktigt fyllda 30, har kort lugg, stora runda brillor och second handkläder som inte spelar ihop.
Denna syntolkning kan alla höra i högtalarna men sedan är det bara jag, och H, som hör. Staten och Medicinen utför en dans och det är helt klart konstigt. Dansen är en utbrytning från det rationella tidsstudietänkande som kom när Industrin började betrakta människan och dess kropp som en maskin vilken som helst.
Plötsligt upphör dansen och rösten i lurarna börjar berätta en lång suggestiv berättelse om Konsten att dö. Det är bara jag som kan höra den i mina syntolkningslurar. Resten av publiken skruvar på sig. Vad fan ska de tro. Är det konst eller? Alla håller färgen och låtsas som om det är normalt.
Jag har inget hämndbehov mot den seende världen men så där är det att vara blind mest varje dag. Plötsligt är det nu Alla utom jag, och H som prisar sina lurar, är exkluderade från föreställningen.
Dansen kommer igång igen och under ett parti är det ingen syntolkning men vid det laget är jag så inne i känslan att det räcker med att jag hör dansarna skutta omkring.
Det hela blir en mycket märklig upplevelse. Fan, jag har varit med om något och jag är uppfylld. Av vad är inte lätt att säga men så är det med konst. Man tar in något mycket starkt, begriper inte alltid exakt vad det är, men det retar hjärnan och gör att man får en, ja varför inte, en förhöjd livskänsla.