Det var en sådan här kväll. Ingen snö, nakna gatstenar och någon grad kallt. Mars i Stockholm. Nakna husfasader, ett virrvarr av gator och luften mättad med avgaser och restaurangos.
Hade följt med pappa till Stockholm, från vår småstad, och medan han gick för att träffa affärsbekanta, förmodligen sitta och dricka på Sturehof, avvek jag för att kila in på Nalen. det hade ju stått en massa om det stället i Bildjournalen.
Det var som att smyga in i en annan värld och på scenen stod en gubbe, Bertil Bertilson, och sniffade på en Hovtång:
”Ah, jag känner doften av tång.”
Nu 50 år senare är det utdelning av Stora Ljudbokspriset och över 400 människor sorlar runt under takkronorna. Det är Björn Gunnarsson och jag. Han styr som en målsökande robot mot disken där de hivar ut vin. De första två muggarna är gratis men sedan får han betala 85:- per glas och morrar om snåljåpar.
Vi gafflar och slänger käft. det är kul. Katarina Ewerlöf, som jag har lite svårt för när hon läser ljudböcker, visar sig vara genuint jätterar. Vi har hur skoj som helst och hennes man, Nicke Uhr, som renoverar riktigt gamla möbler, är verkligen trevlig att prata med.
Anna Jansson kommer fram. Hon skriver tre böcker per år. Punktligt och jag kan bara vara lite diskret avundsjuk när jag hör om en sådan fenomenal arbetsdiciplin.
Pratar med Kristoffer Lind från Lind & Co, om Karin Aspenströms fina böcker, om den där Norska f.d. Polisen som skriver så väldigt bra och trovärdiga deckare, ska genast beställa ”Jakthundarna”, och så talar vi om detta med att det mest bara är bestseller som är nominerade till Stora Ljudbokspriset. Storytel tycks tänka mer på affärer än på omsorg om litteraturen. Jojo Moyes klarar sig nog bra på egen hand men var är Irene Lindhs fantastiska inläsning av Thomas Manns ”Buddenbrooks”?
När vi ska gå får jag låna ut mina tändstickor till Jessica Schiefauer som vunnit priset i Barn- och Ungdomsklassen för sin bok ”När hundarna kommer”. Hon är en glad vinnare och visar sig dessutom skruva upp radion när jag gör ”Ring P1” vilket förstås göder mitt vacklande ego.
När Björn och jag, med dinglande Goodiebagpåsar, lufsar hem längs de folktomma gatorna konstaterar vi att detta var en riktigt lyckad kväll.