Himlen är jämngrå, vinden bitig, Djurgården gles och vardagen är vanlig som en Gråsparv. Urban, barhuvad och klädd i den fotsida läderkappa som Greven kallar ”Matrixrocken”, och jag går längs tomma promenadstråk. Vi tar den längsta svängen, kanske 8 km och Saltsjön skvalpar förstrött mot Djurgårdens yttersta spets. När vi på återvägen passerar Ulla Winblad och känner dofterna från Julbordet börjar vi rabbla allt som förmodligen finns på ett Julbord som deras.
”Men jag kan ge mig fan på att de inte har grisfötter” anmärker Urban mörkt. Han menar att vi är på väg i raketfart mot den yttersta domen när det inte längre serveras Grisfötter. Alla har sin uppfattning om det sätt på vilket tiden är ur led och för Urban är saken klar. Det är helt enkelt för jävligt när det inte finns Grisfötter.
När vi, via en tur med Djurgårdsfärjan, lägger an vid Skeppsbrokajen, korsar Järntorget och går in på Caffellini, Västerlånggatan 60, serverar Christer i vilket fall stans godaste kaffe. Till detta surdegsfrallor med Parmaskinka och som avslutning frasiga Gifflar med citroncreme.
Om en Novembervardag är gjord på detta sätt är jag fullkomligt nöjd, även utan Grisfötter