”Vilket fint ljus” säger Jullan när hon besöker oss på hotellet vid Waterloo road. TV:n matar ut BBC:s katastrofrapporter från Paris, verkligheten klöser på väggarna men hur det än är måste man leva också, mitt i alltihop, och Jullan sätter igång med att fotografera.
Vad man än tar sig för känns det futtigt. Och, är detta bara början på sönderfallet av vår Ankdamm?
Ljuset, som det faller in genom regnslöjorna över London är i vilket fall bra.
Dagen efter, när jag står vid disken på Forex vid Kornhamnstorg för att växla tillbaka några skrynkliga pund, säger kassörskan:
”Var har du fått den här 5 pundsedeln?”
”Inte den blekaste” svarar jag. Anar att något inte står rätt till men alla vi gjorde affärer med i London föreföll helylle utom möjligen då den där lilla slemma figuren som hade en Näröppet för enbart onyttiga produkter tvärs över gatan från hotellet.
Efter en stund dyker tre poliser plus en poliselev upp från Norrmalmspolisen. De ställer frågor, till mig och till kassörskan. Det hela verkar mycket viktigt.
Den kvinnliga Polisen, Malin, diskuterar livligt med en manlig polis, namn okänt, kanske Kenneth, och saken gäller om jag ska betraktas som vittne eller som målsägare. ”Jag kanske ringer och ställer ytterligare frågor” säger Malin men försök inte med mig.
Till slut får jag växla de äkta sedlarna, går till Munkbrohallen och handlar kattsand åt Rufus.