Träden längs vägen mellan Hudiksvall, över Delsbo, till Ljusdal, brinner och ned från Norr, längs Ljusnans dalgång, väller en massiv korv av dimma.
Vi tar till höger vid Ljusdals kyrka, mot Ramsjö, och efter ytterligare någon kilometer väntar Sture Collin vid sin ateljé och sitt gjuteri. Maria kör medan jag har fågelbadet som ett skötebarn på en bricka i knäet.
”Den där ska jag nog kunna gjuta i brons” säger Sture.
Vi kliver på i hans ateljé.
”Här ser ut som en mysig ungkarlsbostad” säger Maria. Bekväma stolar, grammofon, massor av tavlor och föremål i brons, kaffe och en vedspis.
Sture plockar fram Vargen som jag gjort urformen till, den som han sedan gjutit, patinerat och färdigställt.
”Den har ett sådant där uttryck att jag själv aldrig skulle kunna få till det” säger Sture med ett leende.
”Man måste nog fan vara blind för att klara något sådant.”
”Men visst behöver vargen en tandställning.”
Jag klappar ömt min Portkläppsvarg.
Ute är det höst. Själv har jag kommit i bronsåldern.