Hur ser medelålders manliga blekfisar ut när de skriver om knark, vapen, förorter och prostitution? Om dessa författare livestreamade sig själva, som unga datorspelare, kunde man få veta.
Hur såg Carl-Johan Vallgren ut när han skrev ”Svinen”, i makalöst bra inläsning av Magnus Roosmann, och hur fick han sin information, var det inte på 50-talet man använde ordet ”Junkie”? Skrev han på en handjagad Halda, kedjerökande John Silver utan, bakom flottiga persienner eller kom han direkt från gymmet, smuttade på morotsjuice och knappade på en Mac i ett stort ljust rum.
Det är något rörande med dessa gubbars rabblande av knarksorter, olika slag av vapen och givetvis är de grovt kriminella i grunden snälla, den kvinnliga åklagaren med missbruksproblem har haft en trasslig uppväxt och den asociala datahackern kämpar med sitt heroinsug, sina Judiska rötter och triumferar över världens samlade IT-ondska.
Trots detta var ”Svinen” så spännande att jag inte tordes lyssna på den om nätterna för Carl-Johan Vallgren är urstyv vare sig han tar sig för med att skildra den oändliga kärlekens historia (medan han läste sig till sömns på Patrik Süskinds ”Parfymen?”) , eller som nu, tota ihop en ”Stockholm Noire”-deckare.