Blöt som en dränkt katt efter ett slagregn kommer jag lite fel vid en byggnadsställning någonstans runt mynningen till Schönfeldts Gränd. Våt och vilse hotar tillvaron att öppnas till ett existentiellt slukhål.
En röst, helt klart en kvinna från den delen av Sverige där man skorrar, säger:
”Behöver du hjälp?”
”Ja, jo jag hittar inte in i gränden.”
”Så här” säger hon och vänder mig 180 grader. ”Nu har du ryggen mot t-banan och gränden är framför dig.”
”Tack, jättemycket tack.”
Hon ställer sig på tå, pussar mig på tinningen och försvinner.
Bara så. Enkelt och den här världen är nog trots allt, det får man hålla med Professor Hans Rosling om, inte så usel trots allt.
Så fint…Kram från Ulla
Helt underbart! Precis så att man får tillbaka tron, världen är kanske inte totalt usel ändå, kanske det finns några människor som kan hindra världskriget, hej förresten, längesedan, sköt om dig väl!