Tyska Brinken är full med Kineser. De sorlar och knäpper kort. En guide pratar ur en skramlig högtalare. Tränger försiktigt förbi och tänker på Hans Rosling igen. Han har blivit värsta seriefiguren den här veckan, men i alla fall: Hans påpekande om att allt fler, globalt sett, fått det bättre och kan turista, stämmer verkligen.
Nu vill även de som vi förut betraktade som lite fattiga och som helst borde stanna hemma hos sig själva, Indier, Afrikaner och folk från Filipinerna, som nybliven medelklass, resa på semester. Det är inte längre den vita människans privilegium att resa iväg och titta på lokalbefolkningen och deras exotiska beteenden.
När jag, på väg till Gymmet för första gången efter sommaren, kommer upp från T-banan och står vid trappen, mot gången längs Riddarfjärden och tänder pipan, säger en mogen dam: ”Åh, en piprökare får jag stå nära? Det luktar som min Morfar”. Hon kryper närmare, jag tänder och blåser ut ett moln. ”Oj vad det känns bra.” Hon spinner som en gammal katt, tackar för sniffen och fortsätter sin väg.