Futtig, löjlig och insnöat navelskådande, plus kinder rodnande av skam, läser jag DN:s artiklar om Flyktingkatastrofen i lördagens tidning. Skrev i förra blogginlägget om att verkligheten kom stormande i och med att jag fått nya batterier i hörapparaterna. Inte bra. Det privata känns bagatellartat.
Men hur blir man kvitt känslan av maktlöshet? Så många människor har det så besvärligt. Så ytterligt överjävligt. Samla in pengar? Kanske det. Något måste man göra.
Det cyniska pratet om ”Massinvandring” och hat mot främmande människor balanceras av bl.a. Hans Rosling. Av alla som flyr krigets fasor tar EU emot 0,05%.
I Libanon, ett litet land, stort som Skåne, och som har en mångmiljonbefolkning, är 25% flyktingar.
Har VI inte råd?
Libanon, med sina begränsade resurser, tar emot miljoner flyktingar medan hela EU tar emot mellan 3 och 400.000.
Och trots allt. Livet pågår i Mellanmjölkens, Försäkringskassans och den Ekologiska kattsandens land.
H springer i skogen, plockar flera liter gulingar och tar på hemvägen ett dopp i sjön. Hon beskriver vattnet som att kliva ned i övergödd sammet.
Så blir det 6-årskalas i Frölland, Rogsta, när Nilas och Maggens son Theodor fyller år.
Överlämnar högtidligt en present, en verktygslåda, varpå vi bänkar oss för en alla tiders släktsittning på verandan, hör regnet falla som ärtor mot taket, och fikar med tårta och kakor.
