Solen trycker på ovanför ett lågt molntäcke, luften är tjock som en Milkshake och svetten rinner likt vattnet längs insidan av ett gammaldags slakterifönster. En ko råmar och någonstans kör bonden en jättemaskin. Kanadagässen skrålar vid sjökanten. Några bilar svischar förbi.
”Jo, apropå nu på lördag: Tiggaren har fått /sprak/.” Marias röst försvinner i ett digitalt svart hål och jag sätter mig på huk i vägkanten för att bättre kunna höra.
”Vad sa du?”
”Jo jag sa att Tiggaren har gått och fått tandvärk. Hans framträdande hänger i luften.”
”Ånej, det får inte hända.”
”Nej, men det sägs att folk samlar pengar till ett tandläkarbesök.”
En bil bromsar in och stannar. Det är Hågge.
”Har du något problem?”
”Nej, vadå?”
”Jag såg att du satt på huk och tänkte att du fått något åt hjärtat.”
Detta är social kontroll när den är som bäst.
”Ingen fara” säger jag och rätar på mig”försöker bara koncentrera mig på telefonsamtalet jag har på gång.”
”Aha” Han lägger i ettan, släpper kopplingen och rullar iväg.
I backen upp mot kyrkan kommer jag på att Kerstin Wahlman har några kilo Kantareller i sin frys och att denna skatt ska bli vår. Ringer henne och när jag passerar Prästgården står hon där med svampen i en påse.
Vi pratar om hennes akvareller. På sommaren blir var och varannan konstnär men hon har, det säger alla sansade bedömare,en genuin fallenhet för detta med akvarellmålning. Hennes tavlor sägs vara något alldeles speciellt. Vi gör upp om att jag, tillsammans med en som är bra på att ”Syntolka” d.v.s. Maria ska komma förbi någon dag och kolla.
Fortsätter hemåt och med svängande kantarellpåse tänker jag på knaperstekta gulingar, tomat och Parmesan över ett torskblock.
Och så Tiggaren på det. Tandvärk, inte bra.